I viss mån verkar jag också drabbas ytterst påtagligt av själva den kommunikationsförbistring som råder generellt mellan "normala" och aspergare. Hos mig skapar den till stor del en utstrålning som gör att jag av många sorteras undan direkt som "mindre viktig" och "ingen man egentligen behöver lyssna på".
Jag har i vart fall på tok för låg självsäkerhet, och alltför "vassa" och "hårda" människor har en förmåga att snappa upp sådan utstrålning och genast börja utyttja den - "den här typen kan man köra över, då ska jag göra det nu..."
Sorgligt nog är det dessutom min erfarenhet att den typen av människor är skrämmande överrepresenterad i de yrken som ska handla om att besluta om och verkställa stöd och hjälp till oss med dessa funktionsnedsättningar. Historien om mina boendeinsatser i Botkyrka kommun lär jag återkomma till, där har det gått så långt som till horribla rena rättsövergrepp när de okunniga och oförstående handläggarna brakade ihop med mig i sina oinsatta bedömningar av mina förutsättningar, och mest bara blev mer och mer avogt inställda när jag dessutom själv påpekade rent ut att deras bedömningar ju inte byggde på elementär förståelse för mina faktiska svårigheter.